Uppfödare, internationell domare och populär föreläsare

Barndomsdrömmar på Irland

Jag kommer ursprungligen från Dublin, Irland, och är det äldsta barnet i en stor familj. Mitt intresse för djur, speciellt hundar, startade i tidig ålder.

Allt började med en blandrashund vi hade som heter Pepé. Han fick sitt namn efter Looney tunes karaktären, Pepé Le Pew. Pepé var en korsning mellan en schäfer och en standard tax, vilket idag kan låta osannolikt. Pepé lärde mig att det kan finnas en mycket värdefull koppling mellan människa och hund. Som barn följde han mig överallt, på alla mina vilda barnäventyr utomhus. Jag var väldigt mycket ett friluftsbarn och var utomhus jämnt, men jag antar att de flesta av barnen var det på den tiden.

Oavsett om vi lekte kurragömma, badade i floden eller hade rivaliserande konflikter med andra stadsdelars barn så var Pépé alltid vid min sida. En dag när jag var omkring 10 gick jag till biblioteket och när jag tittade på British Encyclopedia of Dogs stötte jag på ett foto av en Rottweiler. Det var kärlek vid första ögonkastet. Alla mina primitiva pojkfantasier representerades i bilden av Rottweilern. Jag minns tydligt att jag inte fick att ta med boken hem. Så jag gick till toaletten, letade fram avsnittet om Rottweilern, rev ut sidorna och tog med mig dem hem.

Jag behöll sidorna i många år med drömmen om att jag en dag kanske skulle ha möjligheten att skaffa min egen Rottweiler. Det här var lite galet eftersom jag i det här skedet av mitt liv aldrig ens hade sett en Rottweiler i verkligeheten. Och så hände det. Ungefär ett år efter att ha tagit sidorna från boken satt jag på min skolbuss och såg en man gå ut med en stor svart hund som liknade hunden i boken. Jag hoppade av vid nästa hållplats och sprang och sprang för att försöka hinna ikapp mannen och hans hund. Jag minns att min skolväska var så tung att jag droppade den och kastade in den i en trädgård på Whitworth Road i Dublin. Detta gav mig precis tillräckligt med energi för att hinna ikapp mannen och hans hund. Jag var helt överväldigad. Han var allt jag sökte i en hund – stor, kraftfull, tyst och skrämmande. Men samtidigt totalt nonchalant mot mig trots att jag sprang bredvid honom och ställer mannen en miljon frågor om rasen. Du vet de där riktigt smarta frågorna… som hur stor är han, hur stark är han. Har han någonsin bitit någon, har han någonsin dödat en annan hund? Mannen sa i princip åt mig att sticka iväg och gå till skolan. Inga frågor besvarades men jag var överlycklig, De fanns på riktigt! Det var inte bara en bild i en bok, de var verkliga. Rottweilern var en riktig hund! När jag lugnade ner mig och letade efter min skolväska tog det med en evighet eftersom jag inte kunde komma ihåg i vilken trädgård jag slängt den. Men jakten efter en riktig Rottweiler hade börjat!

Så nu handlade min födelsedag, jul och alla andra speciella händelser om att få något som hade med Rottweiler att göra. Böcker, tidskrifter och till slut en resa genom Dublin med två bussar tillsammans med min mamma för att besöka St Patricks Day-hundutställningen. Jag var bara 11 år, vi hade ingen bil och att åka buss ensam var uteslutet. Jag mindes den första hundutställningen väl. Hur jag sitter vid utanför ringen med min mamma, benen svänger under stolen eftersom jag inte var tillräckligt lång och klass efter klass berättade för min mamma vilken hund jag tyckte skulle vinna. Och varje gång svarade min mamma att för henne såg de alla likadana ut. Intressant nog med min mamma, så även år senare när jag blivit väldigt framgångsrik med att visa hundar så hävdade hon fortfarande att alla såg likadana ut. Hon kunde se vem som var en flicka och vem som var en pojke, men det var ungefär det.

Min första rottweiler

Tiden gick och efter att ha besökt några utställningar kontaktade jag en uppfödare från Nordirland som heter Redge Kelly. Men han ville inte sälja en hund till mig på grund av kvarteret där jag växte upp, som var en väldigt tuff förort i norra Dublin, med extremt hög arbetslöshet. Men jag var beslutsam att skaffa min Rottweiler.

Så jag började sälja tidningar efter skolan. Jag hade ett populärt vägskäl nära mig där jag kunde sälja kvällens Herold eller kvällstidningar medan bilarna stannade vid trafikljuset. Senare på kvällen städade jag bord och golv på Oredern´s Pub i byn. Sedan fick jag ett tredje jobb och jobbade på en byggplats som gofer. Galet när jag tänker på det, tre jobb när jag var 13, bara för att försöka få tillräckligt med pengar för att köpa en Rottweilervalp. 1978 behövde du betala cirka 250 pund för en valp, vilket var en löjlig hög summa pengar med dagens värdeutveckling. Med lite hjälp från min pappa fick jag äntligen ihop tillräckligt med pengar och jag och min pappa tog tåget till Nordirland till en liten stad som heter Down Patrick. Och där köpte jag min första Rottweiler.

En konstig sak på den tiden, hunden hade en stamtavla men jag kunde ändå bestämma vad han skulle registreras som i Kennelklubben. Eftersom uppfödaren inte hade något kennelprefix ännu och gatan jag bodde på hette Glenthies parl, så jag kallade honom Kane of Glenthies. Ett år senare överraskade min pappa familjen med ytterligare en Rottweilervalp och hans fick så klart namnet Abel. Kane och Abel var mycket välkända i grannskapet. Alla hade stor respekt för dem eftersom de flesta aldrig hade sett en sådan här hund, än mindre två.

Kane var aldrig tillräckligt bra för att visas och var hanhundsaggressiv. Abel var min start in i ”the showgame”. Han hade mycket begränsad framgång och vann en eller två klasser. Men jag var fast i alla fall. Nu var mitt mål att få inte bara en rottweiler, utan en kvalitets-Rottweiler. Jag var 18 och hade gått in i militären.

Byron Jack

Irlands bästa Rottweilerkennel ägdes av Joe Watt, så jag kontaktade honom på en utställning och sa att jag ville ha en topphund från honom om möjligt. Han parade en mycket bra tik med en absolut topphane, så jag bokade en valp. Naturligtvis var intresset för denna kull väldigt stort och eftersom jag var ung och inte hade så stor framgång i utställningsringen, hamnade jag långt ner på listan för val av valp. Det var en stor kull och jag minns dagen då jag tog tåget till Belfast för att hämta och förhoppningsvis välja min valp. Joes house var fullt av många välkända människor, redo att välja en valp från samma kull. Jag minns att jag kände mig ganska osäker, eftersom alla där redan hade varit mycket framgångsrika i rasen hade varit aktiva i rasen under lång tid. Så jag tillbringade det mesta av tiden med att bara titta in hos valparna medan männen tillbringade det mesta av tiden med att skämta och mäta sig i vilken av dem som hade den bästa hunden.

Det var en han valp som var mycket mindre än de andra hanarna, men det var något med honom. Det var sättet han bar upp sig själv även om han bara var knappt 8 veckor gammal. En känsla av arrogans och självförtroende hos denna valp. Men han var som sagt liten. Sedan förklarade Joe att nu börjar vi med att välja valp. En efter en gick olika etablerade kennlar in före mig. De valde hela tiden på storlek, huvud och benstomme. Medan jag inte sa något höll jag koll på valpen som jag lagt märkte till från början. Det kändes nästan som när vi skulle spela gatufotboll och de två mest populära ungarna skulle stå där och välja sina lag. De skulle plocka och plocka tills du till slut var det enda barnet som stod kvar. Så motvilligt skulle man välja dig eftersom det inte fanns några andra barn kvar. Kanske inte det bästa systemet för ditt självförtroende.

Med varje valp som valdes före mitt ”valp-val” började jag tvivla på min förmåga, Vem var jag att tro att jag kunde se något som uppenbarligen de andra inte prioriterade? Till sist var alla valparna plockade och den lilla pojken som jag har sett från början stod ensam kvar. Fortfarande stolt och struntade i vad som hände runt honom undrande övar art alla hans vänner hade tagit vägen. Jag antar att många såg honom som ”den lilla” i kullen. Joe gav honom till mig lutade sig fram och viskade i mitt öra, jag förstår inte hur ingen av dem kunde se honom. Oroa dig inte för storleken för du vet aldrig. Valpen hette Byron Jack.

Inte så långt efter detta åkte jag till Libanon som FN soldat i sex månader. Nästan varje vecka frågade jag min mamma hur Jack mådde. Bra, bra han verkar växa bra, svarade hon. Men kom ihåg – för min mamma så alla Rottweilers likadana ut. Hon skickade till och med fotografier med brev och på inget foto stod Jack normalt.

När jag kom hem igen, upprymd över att träffa min familj och mina vänner, kunde jag förstås inte vänta med att få se hur Jack utvecklats. Jag släppte min väska och gick igenom huset till bakgården, där jag visste att han var. Till min förvåning och glädje hade Jack vuxit upp till en riktig snygging. Han hade fortfarande allt han visat som valp, men nu större än både Kane och Abel.

Mitt första mål var att få ut honom på utställning så att världen kunde se honom. Hans första show var Rottweiler Clubshow of Ireland. På den tiden var valpklassen till 12 månader och Jack vann Bästa valp på utställning. Hans pappa vann bästa hane. Och till min förvåning belv Jack 2:a bästa hane under en tysk rasspecialist. Och vid den öppna kritikern blev jag helt imponerad när domaren beskrev Byron Jack som den typ av Rottweiler som vi alla borde sträva efter. Jack blev rasrekordhållare i Irland och jag vet inte säkert på om han fortfarande har den titeln.

Så kom ihåg att stora priser kan komma i små förpackningar.

Jag med – nu var jag en av de stora pojkarna. Jag hade fått en chans och jag bestämde mig för att ta den. Jag började visa Jack med min vän Noel Beggs vid många utställningar. Blev mycket mer engagerad i Rottweilerklubben och mötte upp folk för träning varje vecka i utkanten av Dublin. Snart satt jag i Rottweilerstyrelsen och surrade av idéer för rasen och klubben. Det föreslog att jag skulle bli domare så jag började döma inofficiella utställningar ganska regelbundet, Limit and open kallades det. Hungern efter att lära sig mer fanns där hela tiden, jag läste och försökte förbättra mina hundkunskaper. Framför allt var jag inte rädd för att ställa frågor ringside. Att diskutera hundarna med mentorer är något jag tycker saknas något idag.

1991 dömde jag min första Championat utställning och jag älskade det. Jag hade turen att ha deltagit på många Siegerstyle-utställningar både för Rottweiler och Schäfer tillsammans med mina kusiner. Så att ge öppen kritik var naturligt för mig och något som jag fann mycket värdefullt. Intressant nog var min favoritdomare på den tiden, när det kom till hur de hanterade ringen och transparensen i hans bedömning, var en domare från Sverige, en Schäfer specialist Bosse Nyman.

Hur våra vägar senare i livet skulle korsas på ett sätt som jag aldrig förväntat mig.

Att bli uppfödare och domare

Tillsammans med min ex-fru June Wall och vän Noel Beggs registrerade vi en kennel med prefixet Eveready. Tillsammans startade vi det oändliga pusslet med att föda upp kvalitetshundar, en resa som aldrig tar slut.
Jag började vartefter döma andra raser och detta ledde till ett bredare intresse för hundar i allmänhet. Därför började jag också handla många andra raser på utställning. Raser som skiljer sig helt från Rottweiler. Allt från Pekingese till Poodles Toy och Standard, Akitas och Boxers.

Jag hade stor framgång med att vinna flera grupper och Best in shows på Irland. Genom att lära mig mer om andra raser kunde jag också se och förstå vad som var så specifikt i min egen ras, Rottweilern.

Sverige

Några år på vägen flyttade jag till Sverige och en helt ny hundkultur öppnade sig för mig. Att komma från utlandet gjorde att jag både kunde se många av de fördelar Sverige hade att erbjuda men jag kunde också se vad som var värdefullt att ta med mig hemifrån. De första åren arbetade jag professionell handler i Sverige och Europa.

Jag hade turen att få handla flera svenska topphundar så som Rottweiler-hanen Retrievers Gaston och den fantastiska Davo´s Beenellie, en St Bernard-tik, som båda vann många grupper och Bäst in Show, i Sverige och utomlands.

Your Dog Sweden

Med den växande populariteten för mina utställningskurser och seminarier behövde mitt företag nu ett namn. Det tog ett tag, men sedan kom jag på det- YOUR DOG SWEDEN. Det var passande, för jag visste att mitt intresseområde när det kommer till hundar skulle kunna utvidgas till mer eller mindre inom vilket ämne som helst. Emotionellt visste jag också emotionellt att jag aldrig skulle lämna Sverige.

Då YOUR DOG SWEDEN och mina seminarier fortsatte att utvecklas trappade jag ned tävlandet på All-breed-utställningarna. Tiden räckte helt enkelt inte till för att vara så aktiv i båda.

Jag upptäckte ständigt nya och innovativa tekniker att lära ut för att få bästa möjliga prestation från hundarna och dess ägare. I synnerhet problemhundar eller hundar som mer eller mindre saknade erfarenhet. Det blev mer och mer uppenbart för mig att showvärlden behövde anamma ett modernare träningssätt som shaping, targetting och att förstå när man ska introducera kravfasen som kommer med koreografi.

Äntligen började utvecklingen av YOUR DOG SWEDEN att bli mitt huvud-fokus.

Utställningskurserna gick från en gång i veckan, till helger, till internationella workshops. Under denna period arbetade jag också i ett och ett halvt år i F18, Militärbasen söder om Stockholm, som civil hundförare. F18 var där de hade projektet för de kambodjanska min-sökhundar och det var även högkvarteret för de svenska polishundarna i Stockholm.

En dag på min lunchrast blev jag förvånad över att se min domar-idol äta lunch i polisuniform. Bosse Nyman arbetade på samma plats.

Han var ansvarig för polishundsektionen. Eftersom jag inte var så svenskt blyg i mitt sätt att vara, så presenterade jag mig själv direkt. Vi hittade varandra direkt och nu hade jag plötsligt en ny kunskapskälla. Jag kan minnas att jag hade otaliga diskussioner om tekniker och tankesätt kring bedömningen av hund på utställning. Och hur man kunde göra sina val på ett tidvinnande sätt utan att vara för personlig. Speciellt i de skrivna kritikerna. Eftersom vi var på en hundskola blev det också mycket diskussioner om temperament, beteende och vilka reaktioner hos hunden vi kan påverka. Min tid där anser jag fortfarande vara mycket värdefull för mig.

Kennel Just Ask

När jag bestämde mig för att bli medlem i Svenska Kennelklubben ansökte jag om ett nytt kennelnamn, eftersom mitt gamla var kvar i Irland. Namnet jag kom på var JUST ASK. Jag kom fram till namnet genom mitt arbete och mina föreläsningar då jag väldigt ofta sa till mina kunder – om du har några frågor – JUST ASK. Dessutom tyckte jag att det var ett smart pronomen före hundnamnet.

Jag har haft mycket tur och har fött upp några mycket framgångsrika hundar inom utställning, bruks, IGP och underbara familjemedlemmar. Flera av dessa hundar har dessutom lyckats internationellt i takt med att min passion för rasen fortsatte. Men naturligtvis skulle ingen av dessa prestationer vara möjliga att uppnå utan det stora engagemang våra valpköpare har.
Tillsammans med min fru Ia föder vi upp mycket framgångsrika Rottweilers inom olika områden. Och alldeles nyligen har vi vågat oss på ett nytt projekt – Dansk/svenska gårdshundar. Vi ser fram emot vad framtiden kan ge inom den rasen.

Allt detta har lett till att i för några år sedan ändrade hela vår livsstil. Vi tog steget i julig 2019 att flytta från Lidingö i Stockholm till en gammal svensk gård som heter Karltorp, Lillkyrka. Gården ligger 20 minuter utanför Örebro.

Bor man på en gård måste man självklart också ha en gårdshund. Och till vår glädje är denna gamla svenska ras ett nöje att leva med och är ett roligt tillskott till både gården och våra Rottweilesr.

Nyligen har vi bestämt oss för att ta YOUR DOG SWEDEN till nya nivåer. Efter år av resor till många olika länder för kurser och seminarier håller vi nu på att skapa onlineprogram och digital utbildning. Naturligtvis kommer kurser att fortsätta inom utställningsträning, Dog Management och Hundens Anatomi och rörelse.